I den moderna uteluftsventilerade krypgrunden, vilket ofta felaktigt kallas för torpargrund, har uteluften alltid tillträde till grunden.

Väl isolerade bjälklag ger i princip inget värmeläckage från bostaden till grunden och det saknas en varm murstock som ”läcker” värme. Vintertid passerar kall uteluft grunden genom väl tilltagna ventiler vilket medför att marken kyls ner.

Under den varma årstiden värms marken ute av solstrålarna men grunden ligger alltid i skugga och då uppvärmningen endas sker via ventilationsluften blir temperaturhöjningen liten p g a att luften är ett dåligt överföringsmedium för värme.

Uteluftsventilerade krypgrunder i moderna välisolerade hus, vilket kom på mitten av 60-talet, är idag en välkänd fuktskadedrabbad konstruktion.

Varm luft kan bära mer luft och då det under hela den varma årstiden är svalare i grunden än ute blir den relativa fuktigheten hög.

Problemet uppmärksammades på 80-talet och framgår av bl.a. Boverkets broschyr ”Fuktskydd i småhus”. Fuktberäkningar och mätningar utförda av Statens Prov och Forskningsinstitut, SP, i fastigheter uppförda under 80-90-talet visar att fuktigheten i grunden är över ”mögelgränsen” från maj till oktober, även när grundens ventilation är utförd enligt gällande byggnorm och avdunstning från marken hindras av en plastfolie.

Mögel/bakterieangrepp i krypgrundsutrymmen pågår oftast endast under en del av året vilket ofta medför att problem uppstår med tiden.

Vanligt är att problemet uppmärksammas efter 10-15 år och då genom att man får en unken lukt i bostaden.
Idag är den vedertagna metoden för att få en torr krypgrund att installera en avfuktare. Grunden görs tät och avfuktare installeras så att den relativa fuktigheten aldrig överstiger 75 procent. Då ingen ”varm” och ”fuktig” uteluft kommer in i grunden och att avdunstningen från markytan hindras blir fukttillskottet litet och avfuktaren går endast korta perioder.

Grunden får under vintern inte heller något stor nedkylning vilket ger en varmare golvkonstruktion.

Har huset redan fått skador av mögel/bakterier räcker inte denna åtgärd då luktsmittan i bjälklaget kvarstår under mycket lång tid.

Vi har idag metoder för att mekaniskt undertrycksventilera enbart bjälklaget vilket hindrar dålig lukt att komma upp i bostaden men det kan även vara nödvändigt att byta ut stora delar av bjälklaget.

Tidigare utförda fuktskydd av källarytterväggar utgörs av membranisolering eller strykning med asfaltslösning. En stor del av temperaturfallet äger rum över själv väggen. De yttre delarna ligger därför tämligen kalla. Om fuktskyddet är diffusionstätt har de yttre delarna svårt att torka ut, alternativt kan fukt inifrån kondensera där. Membranisolering som utvändigt fuktskydd kan därför medföra tämligen höga fukthalter i väggen. Täta material får då inte klistras på väggens insida.

Två strykningar med asfaltlösning medger viss fuktdiffusion utåt, men är å andra sidan inte ett helt pålitligt skydd mot fukt utifrån, och bör undvikas. Utvändig fuktisolering av asfalt på grundmurar har en beräknad livslängd på ca: 25 år. Omkring denna ålder kan man räkna med att fuktisoleringen avtar i effektivitet och att högre värden på fukt kan indikeras på källarytterväggen.

Utvändiga fuktskyddet i form av dränering och fuktskydd, vilka har en beräknad livslängd på omkring 25 år får med tiden försämrade egenskaper vad gäller förmågan att hålla fukten borta. Omkring den tiden får man räkna med att förhöjda fuktvärden kan konstateras på källarytterväggar och källargolv, varvid byte av fuktskyddet och omdränering är att förvänta.

En igensatt eller på annat vis skadad dräneringsledning kan medföra nedsatt förmåga att leda bort vatten. Vattnet blir då stående utanför ytterväggen och riskerar att tränga in under betongplattan med risk för fuktskador som följd. För möjligheten till regelbundet utförda kontroller och skötsel av dräneringsledningar samt för undvikande av igensättningar utförs nya ledningar som spolbara.

En igensatt eller på annat vis skadad dräneringsledning kan medföra att förhöjda värden på fukt indikeras utmed källarytterväggarna. En nedsatt förmåga att leda bort vatten kan medföra att vattnet blir stående utför källarytterväggen och istället tränger in dels mellan yttervägg och grundplatta och dels tränger in under betongplattan med risk för fuktskador som följd. För möjligheten till regelbundet utförda kontroller och skötsel av dräneringsledningar samt för undvikande av igensättningar utförs nya ledningar som spolbara.

För att minska det vattenflöde som kan orsaka fuktproblem i anslutning till husgrunden bör ytvatten avledas. Marken kring husen planeras så att den faller från huset och utåt. Det är i princip olämpligt att anlägga blomrabatter och planteringar intill ytterväggarna eftersom dessa kan komma att vattnas i övermått, varvid fukt kommer att tillföras ytterväggarna med risk för fuktskada som följd.

En betongplatta på mark eller betongplatta i källare utan underliggande isolering kommer på sikt att ställa sig i fuktjämvikt med underliggande mark, vilket medför att relativ fuktighet mellan 90 och 100%RF. Detta förhållande gäller ofta även den nedre delen av väggarna. Innebörden av detta blir då att man skall undvika all direktkontakt mellan organsikt material och betongplattan, eftersom i organiskt material som utsätts för en alltför hög fuktighet sker tillväxt av mögel och bakterier.

Dessa problem brukar i första stadiet ge problem i form av dålig lukt.

Vår uppfattning är att man bör undvika fuktkänsliga material t.ex. plastmatta i golvytskikt på oisolerade betongplattor och tillåta en viss fuktdiffusion uppåt. Så har gamla oisolerade källargolv fungerat…

En skalmur fungerar enligt ”läskpappersprincipen”. Den kan stå blöt långa tider under året vilket innebär att det är 100%RF i muren. En känslig punkt i konstruktionen är den bakomliggande luftspalten som skall vara fri från överbryggande fukttransporterande bruksrester, för att fungera som luftspalt och bidragande till uttorkning av muren. Nedersta delen av muren skall bara utformad så att eventuellt vatten på murens baksida dräneras ut ur väggen.

Kännetecken på en dålig fungerande skalmur är ofta obehag i form av dålig lukt i inomhusmiljön.

Att uttala sig om hur skalmuren i en fastighet är utförd låter sig inte göra utan att öppna den.

Rekommenderas att isolering i lös form fördelas jämt så att fullgod isoleringseffekt uppnås. Isoleringen får inte beträdas, då den komprimeras och därmed förlorar sin isoleringseffekt. För att underlätta ett besök och förflyttning i vindsutrymmet bör ett s.k. gångstråk av bräder e d upplagt på bjälklaget anordnas. Till- och frånluftsöppningar i ett vindsutrymme bör ha en sammanlagd area av 0,2m2/100m2 bjälklagsyta och bör vara minst 20 mm breda. Detta innebär för 10 m bred byggnad med sadeltak att man bör ha 20 mm luftspalt vid takfoten på båda sidor och på minst 50% av byggnadens längd.

Man måste se till att värmeisoleringen på vindsbjälklaget inte täpper till luftspalter. För detta ändamål kan det vara lämpligt att lägga in en distansskiva mellan tak och isolering för att garantera luftspalten.

Vid invändig värmeisolering kommer källarytterväggen att vara kall, i synnerhet på vintern i den del av väggen som är ovan mark och närmast markytan. Ju tjockare värmeisoleringen är desto kallare blir ytterväggen. Man kan därför få kondens p.g.a. fukttransport inifrån. I den del av väggen som är under mark kan man få fukt utifrån genom läckage eller kapillärsugning genom ytterväggen. Teoretiska beräkningar och praktiska erfarenheter visar att det är bättre att slopa ångspärren så att uttorkning kan ske inåt. Under alla förhållanden blir den relativa fuktigheten intill den bärande ytterväggens insida tämligen hög och organiskt material bör där undvikas. Reglar av trä får inte monteras direkt mot den bärande ytterväggen.

Enligt vår mening bör man undvika invändig värmeisolering av källarytterväggar.

Fuktproblem i nämnda konstruktioner brukar i första stadiet ge sig till känna genom dålig lukt i inomhusmiljön.

I det moderna traditionella tegeltaket svarar pappen i undertäckningen för säkerheten i tätheten mot regn och yrsnö. Undertäckningen är också lufttät. Takpannornas uppgift är att avleda merparten av all nederbörd och att skydda undertäckningen mot UV-strålning och annan inverkan av uteklimatet.

Det är viktigt att takpannor på ett tak med liten lutning har tillräcklig överlappning, så att fukt i form av smältvatten och regn i samband med blåst inte skall rinna in mellan takpannorna med risk för fuktskador på underliggande konstruktioner. Mossa på flacka tak kan medföra att vatten däms upp rinner in mellan takpannorna och blir orsak till fuktskador på underliggande konstruktioner.

Takpappen har till uppgift att skydda underliggande konstruktioner från det vatten som rinner på underlagspappen p.g.a. brister eller fel i det skydd som takpannan skall utgöra. En beräknad livslängd på ”takpapp” är ca: 25-30 år. Omkring den åldern kan man räkna med att sprickor uppstår i materialet, varvid risk för inträngande vatten föreligger.